Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ja dessa partiledardebatter är väl för mysiga! Det märks att journalistkåren har våta drömmar om att få vänstra med politikereliten. Inte en enda lämnar utfrågningen som förlorare, utan alla framstår som så oerhört kompetenta och trevliga. Vad behöver göras? Ställ rätt frågor! Utmana dagens korrupta och dekadenta system.

Hur som helst, rösta på Alliansen för att slippa Röd-gröna-röran eller rösta på Sd för att ytterligare lyfta fram den enskilt viktigaste frågan? Pest eller kolera eller sofflocket? Det är frågan.

Kort om kollektivism…

Kollektivism är ett missbrukat begrepp. Liberaler till exempel är snabba med att ta avstånd från all typ av kollektivism oavsett hur irrationellt det kan te sig; är inte försvar av en NV-stat med våldsmonopol över ett definierat territorium kollektivism? Är inte den traditionella familjen en form av kollektiv som vi värnar, vars medlemmar vi älskar på grund av deras intima tillhörighet i gruppen snarare än på grund av summan av deras individuella kvalitéer? Ett strikt avståndstagande från all form av kollektivism ter sig genast lite löjeväckande.

Att göra skillnad på kollektiv; kollektivism och gruppidentitet

Vad är då kollektivism och varför väcker det så negativa associationer? Kollektivism är ”en term som används för att beskriva moraliska, politiska och sociala perspektiv som betonar människors ömsesidiga beroende och vikten av kollektivet snarare än de enskilda individerna.”. Kollektivism kan även vara att förenkla en individs egenskaper till den grupp hon tillhör. Man gör alltså en generalisering utifrån kollektivet som man applicerar på alla dess individer.

Någon form av kollektivism är alltid befogad. Det är omöjligt att separera individen från samhällets gruppgemenskap och samhörighet. Onekligen tillför sådan gemenskap mellan människor något gott och det existerar naturliga kollektiv som tillsammans skapar en fungerande och meningsfull konext där den individuella människans liv ges mening. Exempel på sådana kollektiv är nationalstaten, bygden, kulturen, etniciteten, den lokala idrottsklubben, familjen etc. Att verka för dessa torde vara självklart och problem uppstår först när det inte existerar utträdesmöjligheter varför individuella rättigheter är ett måste som komplement. Varför har då denna avsky mot kollektivismen uppstått? Jo, det är för att man måste skilja på gruppgemenskap, och politiskt styrd och manufakturerad kollektivism, socialism. Socialismen har i modern tid givit kollektivismen sin innebörd och negativa klang. Socialism innebär en strävan efter att med statligt tvång eller revolution omfördela resurser mellan olika individer. Den privata äganderätten skall omintetgöras och de kollektiva intressena skall prioriteras framför individernas rättigheter. Detta förutsätter att man omdefinierar den traditionella grupptillhörigheten och människors relationer till varandra. Genom socialismen ersätter man den naturliga grupptillhörigheten och den traditionella gruppidentiteten med klasskamp, och istället för konflikter mellan olika grupper sker en splitring inom den egna gruppen. Den politiska kollektivismen och gruppgemenskap är därmed oförenlig; traditionella värden som nationalism, religion, etnicitet och kultur fungerar som ett sammanhållande kitt vilket exkluderar en absolut identitet baserad på klass. Dessa högervärden fungerade ursprungligen som en barrikad mot marxisternas hets för proletärernas kamp och revolution mot bourgeoisin. Dess anspråk på likriktning och underlynad tenderar att centralisera makten och göra staten totalitär.

Feminism som exempel på kollektivism.

Kvinnor utgör en naturlig grupp i egenskap av sitt kön, hur kan då feminismen vara exempel på kollektivism? Feminismen utgår från två punkter: 1) kvinnlig frigörelse, vilket egentligen bara är ett annat ord för ansvarsfrihet och könlös individualism där den traditionella kvinnliga identiteten upphör att gälla, och 2) arbetsmarknaden, eller förskansandet av resurser. Det första innebär bland annat att man frigör sig från traditionella mönster och sammanhang. Man överger den naturliga grupptillhörigheten och skapar kollektivism i form av en fabricerad och totalitär identitet som uppgår i det egna könet och där resten är ”fiender”. Likt socialismen gör feminismen anspråk på konflikt inom samhällets ramar och sammanhållningen mellan samhällets alla små kollektiv är underordnad den politiska kampen. Feminismen gör helt irrationella anspråk på arbetsmarknaden. När feminister kräver ”lika lön” innebär det att man ser kön som den uteslutande bestämningsfaktorn för arbete eftersom man helt ignorerar att det kan finnas skillnader mellan yrkesval, ansvar, utbildning, arbetslivserfarenhet, ålder, uppgiftsområden, befattningar etc. Man gör alltså ett anspråk där det inte finns någon naturlig eller intellektuell hävd, för vem i hela fridens namn anser att kön är det enda som betyder något på arbetsmarkanden? En rimlig utgångspunkt vore istället att undersöka om det är lika lön för samma prestation och om det inte är det, försöka analysera grupperna för att eventuell, och ytterst osannolikt, hitta ett mönster. Genom kravet på lika lön, oavsett andra bestämningsfaktorer, föringar man dessutom valet att leva ut den traditionella kvinnorollen som moder eftersom detta inte får ingå som variabel i löneekvationen då det i sig skapar grund för en skillnad som inte får existera. Dess irrationella och totalitära anspråk är uppenbara.

…är verkligen ett inslag i svensk politik som vi inte är vana vid att se. Filmens budskap är mycket tydligt: Sveriges resurser är begränsade och invandringen medför en alternativkostnad. I filmen illustreras den av en rar tant vars äldrevård försummas. I den mån det sakpolitiska budskapet är riktigt hamnar det i skymundan bakom det banbrytande sättet som det förmedlas. Reklamen är personlig och tydlig. Nu är det två alternativ som gäller. Den väcker tankar kring ”vi och dom” och det ”främmande” som finns i Sverige. Möjligen framstår de muslimska kvinnorna till och med som lite farliga där de ”jagar” pensionären.

Jag är ingen retoriker men jag tror att generaliseringen som SD anspelar på kan träffa fel. Hur för man en debatt kring invandring? Om vi tar den aktuella våldtäktsstatistiken så visar denna på en kraftig överrepresentation hos invandrare. Lika självklart är dock att andelen invandrare som begår våldtäkter är liten. Detta framgår i diskussionen och majoriteten förstår att det är konsekvenserna av invandringen som sådan som diskuteras och inte alla invandrarna som individer. Generaliseringen riktas alltså mot invandringen som sådan, och det är just fokusen på konsekvenserna snarare än individer som skänker legitimitet för debatten. Speciellt hos den stora massan väljare vilka är fullkomligt livrädda för att göra felaktiga generaliseringar eftersom de har vuxit upp med bilden av elaka vita män som förtrycker minoriteter. I reklamfilmen däremot blir detta inte lika tydligt. Invandringen görs personlig och distinktionen mellan de invandrare som är här och konsekvenserna av den framtida invandringen blir otydlig. Det medför att generaliseringen ser ut att riktas mot invandrarna som grupp och dennes individer snarare än som symptom på invandring i stort, alltså de negativa konsekvenser som vissa invandrare, men långt ifrån alla, medför för det svenska samhället. Den typen av retorik är farlig ty den fokuserar inte längre de sakliga argumenten till varför invandringen är dålig utan målar istället upp en bild av kamp mellan etniska svenskar och ”alla dom andra” vilket möjligen medför att den lilla tolerans som har vunnit mark i frågan återigen ersätts av rädsla och associationer till slagord som rasism och främlingsfientlighet.

Å andra sidan medför Sverigedemokraternas agerande en ständig förflyttning av gränserna för vad som anses vara ok att diskutera genom deras outtröttliga iver att föra upp ämnet på dagordningen. På sikt är det alltså inte orimligt att nästan allt Sd får för sig att säga, och massmedias rapportering om det samma, fortsätter att väcka debatten om invandringen till liv.

Inlägg #25

Att ännu en Pridefestival och Almedalsvecka är avklarad har nog inte gått många obemärkt förbi, och som vanligt har våra populära ”folkjippon” lämnat viss eftersmak, mycket olikt den behagliga förnimmelsen av gratis rödvin som våra kära folkvalda måste stå ut med när de frotterar sig i det som politik nu för tiden handlar om; legalisering av sexköp, transvestiters och homosexuellas rättigheter, könsneutrala toaletter och annat som har med sovrummet att göra. Som vanligt sällar sig våra föredömliga ledare till den politiskt korrekta falangen, och jag som är väldigt intresserad av S&M, svenska kor och läder (!) undrar förstås när det anordnas en festival för oss missförstådda och undertrycka tidelags-sadomasocister (där jag givetvis förväntar mig trofast deltagande av de ständigt lismande partiledarna för vår ärbara sjuklöver).

Ett förhållande har framgått extra tydligt under dagarna; den enda accepterade formen av retorik/argument utgår från det liberala individperspektivet, eller, –förhållandet mellan individerna som direkt engagerar sig i ett visst beteende-, istället för vad som traditionellt har betraktats som ett giltigt och legitimt argument; nämligen tredjeparts synpunkter på givet beteende och strävan efter vad man skulle kunna kalla för ett bra samhälle byggt på moral och dygd. Ett argument vars andemening är att en viss utveckling vore skadlig som sådan, eller åtminstone icke önskvärd, går inte längre att framföra; det ges ingen legitim tyngd i en värld där det liberala individperspektivet äger allt tolkningsföreträde. Vad som idag anses som den enda godtagbara retoriken, trots att individperspektivet inte vilar på en mer rationell grund, utgör självfallet bakgrunden till den relativisering som breder ut sig i samhället idag, och så blir det när åsikter, – ja, till och med världsåskådningar -, likriktas av den totalitära dogmen som pk utgör. På samma gång försvinner alla möjligheter till saklig diskussion och det enda som återstår är politisk ideologi och likriktning av samtalet i favör mot starka intressegruppers intressen. Vi möter det dagligen i from av en begränsad och stympad debatt.

Samma liberala sätt att betrakta samhället, där människor endast är individer utan tillskrivna egenskaper beroende på kön, sexualitet, nationalitet osv, är själva synsättet som ligger till grund för den ökade acceptansen av homosexuella. Det är dock huvudsakligen en politisk konstruktion varför det inte råder någon särskild konsistens i resonemangen kring andra sexuella avvikelser. Intressant att notera är att många av våra traditionella föreställningar och kulturella normer trots allt lever vidare vilket har medfört att synen på tidelag, pedofili och incest än så länge är i stort sett de samma. Samtidgt har det uppstått ett nödvändigt behov av göra en tydlig etisk och logisk skiljelinje mellan de sexualiteter som av majoriteten accepteras och de avvikande beteenden som inte gör det; ett måste för att den nya världsbilden inte skall falla ihop som ett korthus under under de föreställningarna som faktiskt fortfarande utgör vår begreppsvälrd, men som kan stå obemött i en traditionell värld där man helt enkelt agerar efter det som man anser är sunt. Ett sådant exempel rör pedofili vilket enligt dagens retorik bör förbjudas på grund av att barn inte är förmögna att lämna samtycke. Detta är ju förstås nonsens, vi utsätter barn för tusentals saker trots att de är mindre förmögna än vuxna att resonera kring sannolikhet och konsekvens. Vad vi däremot gör är en värdering att sex med unga människor är dåligt för dem; de far helt enkelt illa. Vad som föranleder denna värdering skulle kunna vara en socialkonstruktion och gamla normer. Det är hur som helst fullt möjligt att bemöta argumentet på ett tämligen sakligt sätt. En enkel utgångspunkt vore att hävda att alla inte far illa (vi handlar ständigt med situationer förknippade med risk), samt att anledningen till att barnen far illa som sagt endast beror på sociala efterkonstruktioner som är påtvingade av samhällets syn på beteendet. Det senare är i diskussioner kring homosexualitet ett förfarande som man viftar bort som ett fel i själva samhället; varför skall vissa lida av att andra är intoleranta. Pedofili har dessutom förekommit naturligt i olika civilisationer, t e x antikens Grekland, vilket ytterligare kan användas som argument för att misstycket mot pedofili huvudsakligen är en konstruktion snarare än en objektiv sanning. Hur som helst, faran med dagens retoriska verklighetsbild är uppenbar och en fortsatt relativisering av normerna ligger troligen för handen.

Att den individualistiska världsbilden kring homosexuallas rättigheter huvudsakligen är ett politiskt spel framgår tydligt i frågan kring deras rättigheter att adoptera. Nu kommer nämligen barnens välmående i andra hand, och diskussionen utgår, som vi ska se, nästan uteslutande från vuxnas perspektiv. Argumenten för en förändring från dagens norm, där barn normalt sätt lever tillsammans med en kvinna och en man, anspelar inte på några som helst fördelar för barnen – snarare är förändringen förknippad med avsevärd risk, – och det är sällan som välunderbyggda argument vinner intellektuell hävd enligt ett kriterie som bygger på att det ”i alla fall inte behöver vara dåligt”. Att göra en så ofattbar omfattande förändring, som står i konflikt med civilisationens normer under tusentals år, utan några som helst indicier att det är bättre för barnen är givetvis att uteslutande betrakta frågan utefter propagandan från en liten men högljud minoritet. Tror du inte på det så pröva själv att argumentera för en skattehöjning som inte kommer någon till gagn.

Läs mer »

Minimalisten publicerade nyligen en video som behandlade den faktiska medborgerliga makten, vilket inspirerade mig till följande inlägg. Jag har tidigare använt jämförelsen med det gemensamma maktförhållandet mellan marknadsmekanism och demokrati, och hur väljaren/konsumenten erhåller viss möjlighet att påverka genom sitt val. Men det finns klara brister i ett sådant system. Framförallt framställs vår valmöjlighet som större än den faktiskt är – inte minst då man inte vill stödja det rådande systemet.

Läs mer »

Nyligen diskuterades rätten att stänga av livsuppehållande åtgärder. Det får tankarna att gå till det mer kontroversiella ämnet kring eutanasi, eller dödshjälp, som det kallas i folklig mun. Min spontana känsla har varit kritisk, och vad som tidigare har varit svårt att uttrycka i ord skall jag nu försöka sätta i skrift.

Läs mer »