Progressivismen är en idétradition som har fått ett mycket starkt fäste i det moderna Sverige och som idag utgör den huvudsakliga referensramen genom vilken människor passivt betraktar sin samtid. Där konservatismen bejakar organsik utveckling, av hävd vunna samhällsinstitutioner och vikten av att ta vara på lärdomarna som gått i arv från forna generationer visar den liberale progressivisten istället en vårdslös attityd inför samhällsreformer och förändring. Inte minst lever de under den naiva föreställningen att all utveckling för samhället framåt på ett sätt som per automatik gynnar oss människor. De finns anledningar att kritisera det påståendet och den konservativa anser istället att man bör inta en försiktig hållning mot större förändringar och försöka utvärdera konsekvenserna av dessa, istället för att bara svälja tidens spektakel med hull och hår. Vi bör forma vår egen framtid istället för att svepas med av samtidstypiska fenomen utan någon kontroll över vår egen vardag. Således bör progressivismen betraktas som en motsats till konservatismen.
Att progressivismen har vuxit sig så stark är egentligen inte konstigt utan illustrerar hur dagens svenska väljare är oförmögna att misstänkliggöra motiven bakom den förda inrikespolitiken. Det i sin tur speglar ett mer kritiskt förhållande inom svensk politik, nämligen att alla ”mjuka” värden inom politiken har förringats under flera decennier. Det saknas alltså en tradition och förmåga att reflektera kring samhällsämnen som sträcker sig bortom tillväxt, bidrag och skatter. Således betraktar man utveckling i form av monetära mått istället för t e x kvalitén på utbildning, förekomsten av kriminalitet, och allmänt välbefinnande hos människorna i samhället.
Om man kritiskt betraktar vårt nuvarande samhälle framgår en annorlunda och nästintill häpnadsväckande bild; samhället utvecklas inte outtröttligt framåt utan det finns många exempel där vi får det sämre ställt år efter år. Och det måste anses orimligt och högst problematiskt om det hela tiden blir sämre! För att illustrera problemen i samhället bör man bland annat nämna att ungdomsbrottsligheten ökar kontinuerligt och tar sig an allt grovare proportioner. Ett annat hemskt konstaterande är att parallellt med en kraftig ökning av antalet våldtäkter ökar även kategorin våldsbrott i stort. Vi har fått ett osäkrare samhälle, och även om långt ifrån alla individer drabbas av någon form av ofredande innebär den inslagna trenden givetvis ett enormt problem. Problem av samma allvar finner vi bland våra ungdomar och barn. Skolresultaten blir sämre och sämre för varje år som går och Sverige rasar i både internationella mätningar samt nationella mätningar över tiden. Utöver det så mår svenska ungdomar oerhört dåligt. Depressioner bland unga kvinnor och flickor ökar lavinartat och det finns internationella undersökningar som visar på att svenska kvinnor är bland de mest olyckliga i hela västvärlden. För att ytterligare spä på eländet kan konstateras att antalet självmord fortsätter att öka, 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa, och att psykisk ohälsa blir ett alltmer utbrett fenomen. Det finns alltså starka skäl att kritisera det progressivistiska förhållningssättet för att istället börja reflektera över vad i helvete vi sysslar med.
Bara under de senaste decennierna har det skett enorma förändringar i samhället som fundamentalt påverkat vårt sätt att leva. Är förändringarna bra för oss som människor? Unga barn har fastnat framför datorskärmen istället för att röra sig utomhus med sina kamrater. Samma barn saknar ofta vuxna förebilder i sin närhet och formas istället av kommunala dagisfröknar och de lobotimerade ungdomarna i den senaste dokusåpan. På Internet finner unga barn en omättlig källa av hårdporr och våld. Med mobilerna blir det enkelt, och för avsändaren opersonligt, att kalla grannflickan för hora och luder. Givetvis kommer de sociala mediernas roll som delad vårdnadshavare medföra konsekvenser för de inneboende värderingarna även som vuxna människor.
Ett annat faktum är att världen har krympt avsevärt och intåget av Internet har gjort alla människors liv en del av offentligheten. Hur klarar vi människor av en sådan enorm påfrestning som det kan innebära? Har det extrema blottläggandet av individuella personer bidragit till det politiskt korrekta klimatet som råder över hela västvärlden. Har det blivit för svårt för olika personer att stå upp för en avvikande åsikt då man riskerar att utmålas som en brottsling av hela samhället. Den politiskt korrekta dogmen, den enkla vägen, kanske delvis är en konsekvens av det bortträngda privata rummet. Det råder i alla fall ingen som helst tvekan om att dagens alltför hurtiga utveckling medför långtgående konsekvenser för oss som människor. Av utvecklingen att döma, där framförallt unga människor far illa, förefaller det högst rimligt att utvärdera konsekvenserna av vårt handlande.
Som förälder har även jag reflekterat över internets och kabeltv/parabolens inverkan på barns liv nuförtiden. Sedan jag var liten, säg 20 år sedan, har tvutbudet ökat från Disneydags en timme varje fredag till Cartoon Network, en egen barnkanal. PacMan och Tetris har bytts mot grafiskt högteknologiska och mycket verklighetstrogna krigsspel. Och allt som har hänt, händer eller kanske kommer att hända finns att läsa på Facebook; och det gäller att bli taggad för att visa att man var där, att man blev bjuden. Vidare har man som ungdom idag ALLA möjligheter, vilket jag tror kan vara nog så stressande. Du kan bli vad d vill (om du orkar) och det är snarare ett obligatorium än en bedrift att resa jorden runt efter gymnasiet.
Samtidigt har jag svårt att förneka att all denna nya teknologi även har fört mycket gott med sig. Jag har svårt att tänka mig att ”folk” är beredda att göra avkall på den bekvämlighet och det nya sociala form som internet och det andra för med sig.
Får väl flytta ut i skogen och leva som man gjorde förr. Fast det är klart, jag vill ju ha parabol och trådlös uppkoppling så jag har något att göra på kvällarna.
Frågan är om det ugawagi, och till viss del också etvisvitae, beskriver verkligen kan kallas progressivism. För att kunna vara någon form av ism krävs ju att det är en medveten handling, en strävan. Jag tror inte att någon i samhället är medveten om de stora förändringar som sker, och hur snabbt det går.
För att fortsätta på uguwagis spår så har även jag funderat en hel del på vad det är för värld som mina barn kommer att växa upp i. Och hur markant den skiljer sig från den värld jag själv vuxit upp i. Jag tror att barn nuförtiden väldigt snabbt förlorar sin naivitet, sin barnslighet. De kommer i kontakt med knark via filmer, våld via tvspel och porr via internet långt långt innan de borde behöva bli så vuxna.
Som sagt, barnenes uppväxt kommer att bli väsensskild från den uppväxt deras föräldrar haft bara 20 30 år tidigare; samhället har förändrats drastiskt på förhållandevis mycket mycket kort tid