Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det postmoderna som vi undan för undan tränger allt djupare in i erbjuder en rad spännande förändringar för det samtida samhället som det kan vara värt att titta närmare på. I ekonomiska termer innebär det postmoderna paradigmet att kapitalismen går in i en (relativt ny) expansiv och global fas, ”kapitalismen 2.0” så att säga, efter Kalla krigets slut, Sovjetunionens fall och informationsteknologins gryning (och sedermera blomstring).

Parallellt med de ekonomiska, teknologiska och politiska förändringarna sker också, växelvis, en omtumlande förändring i våra värderingar och kultur. Det mångkulturella samhällets utmaningar har tvingat oss, eller snarare, de som tänker åt oss, att tänka annorlunda kring etik och gemenskap. Det talas om en postmodern etik som avsevärt skiljer sig från den modernitet som vi förknippar med upplysningen och dess influenser.

Den postmoderna etiken är en reaktion mot modernitetens anspråk på universalitet, och såväl liberal idétradition som ”typisk” västerländsk etik. Flera postmoderna tänkare avvisar det liberala paradigmets framstegstro, dess rationalism och den förhärskande individualismen – det vill säga många av det moderna västerlandets fundamentala byggstenar.

Det som skapas är en etik som skall ta hänsyn till det moderna samhällets komplexa krav på funktionalitet och sammanhållning i en värld som präglas allt mer av mångkulturell och normkritisk ideologi. Det är en s k inkluderande etik, en etik som tar hänsyn till att etik, kultur och moral formas och skapas ur en unik historisk och geografisk kontext. Var tid och plats har sin kultur, sina utmaningar och sin syn på vad som är rätt och fel – det universella existerar inte och är inte heller önskvärt.

Den postmoderna etiken vilar dock alltjämnt fortfarande på en liberal idétradition trots det partiella avstampet från upplysningens arv och är nu genetiskt besläktad med socialliberalismen. Den postmoderna politiskt korrekta etiken kan enklast beskrivas utifrån följande postulat: ”vi är alla bara människor”. Känns det igen? Rawls ”okunnighetens slöja”, där egenskaper är oss förblindade, har lagt sig över världen som en tät väv. Den postmoderna politiskt korrekta etiken utgår alltså från en syn på människan som en avklädd varelse utan egenskaper och i den mån egenskaper som kön, kulturell tillhörighet, etnicitet, intelligens, etc erkänns så ges de ingen betydelse för tillvarons beskaffenhet. Egenskaper som sådana är något vi på sin höjd bär med oss i bagaget men de saknar ett eget värde i vårt möte med andra människor. Vi är ju som sagt alla bara människor..

Paradoxalt alltigenom
På Aftonbladet idag attackerade en ganska medioker skribent Sverigedemokraterna under förevändningen att de är ”kulturrasister”. Begrepp som kulturrasism etableras givetvis bara i postmoderna politiskt korrekta samhällen – där skillnader antingen inte finns eller saknar innebörd. ”Kulturrasism” kan sägas existera i två nivåer; dels genom att på ett generaliserande sätt betrakta det aggregat av normer och traditioner som utgör en kultur objektivt överlägsen en eller flera andra kulturer, dels genom konstaterandet att olika värderingar och aggregat av normer och beteende är, om inte objektivt bättre, så i alla fall bättre i sitt kontextuella sammanhang. Eller enkelt uttryckt; utan att objektivt försöka värdera innehållet kan man konstatera att allting har sin tid och plats. Så har det svenska folkslaget utvecklats och präglats i nära förbund med vår miljö i Norden vilket bland annat har medfört ljus hy efter behovet av solljus. I Sverige har kvinnan en stark ställning och Afrikansk jämställdhetspolitik skulle helt enkelt inte passa lika bra här. För att hedra själva begreppet bebor vi särskilda hus där samma människor ses passera in och ut varje dag, istället för att slumpvis skifta familjemedlemmar och husgäster – därför allting har sitt sammanhang. Själva essensen av postmodern etik, kulturell kontexualism, den etiska grunden för mångkultur, klassas alltså som ”rasism” av det mångkulturella projektets vansinniga apostlar mitt i deras egen ankdam.

Globalisering 1

Nästa fas av kapitalismen håller på att forma vår vardag. Från det moderna industrisamhället tar vi steget in i det post-moderna samhället och dess globaliseringsfas.

Marx såg kapitalismen som en transitorisk fas mot övergången till kommunism. Kapitalismens historiska öde var att förstöra och omintetgöra det pre-kapitalistiska samhällets traditionella sätt att leva, och med det, dess samhälleliga solidaritet varefter kommunismen skulle ta över. Kapitalismen har i sin tur, med dess dynamiska och expansiva logik, visat sig oförmögen att konstruera liknande system av socialt kapital, och kan inte återbygga någon motsvarighet till de traditionella värdena som det förgjort i dess kontinuerliga omvandlingsprocess.

I det traditionella samhället existerade inte ‘tradition’ som begrepp, det fanns inget behov, utan man levde ‘som en del av traditionen’ genom en relativt statisk tillvaro. Samhälleliga förändringar var ovanliga och den risk som vi idag förknippar med morgondagens löften och besvikelser existerade av naturliga skäl inte. Fördelarna var att man hade kontroll över tillvaron och det fanns det utrymme för att begrunda och ta ställning till förändringar. Förändring var inte något som överrumplade samhället och förstörde dess innehåll, istället utvecklades samhället organiskt samtidigt som man åtnjöt en stor känsla av mening. Födseln, livet och även döden gavs ett syfte genom religion, bygden och kunskapsöverföring. Som medlem av bygden, där man levde och dog, var man en integrerad del av samhället och det sociala kapitalet var därför mycket stark. Innehållet av det som gav mening, och dess samhälleliga institutioner, var oföränderligt; det gick att lita på att kulturen, familjen och bygden existerade även i morgon.

Den globaliserade världen är väsensskild från både det traditionella samhället och det moderna industrisamhället. I det moderna samhället fanns traditioner bevarade och institutionella förändringar begränsade sig framförallt till offentliga institutioner. Systemen blev tvungna att förändras och möta de nya behoven som uppstod i det allt svagare civilsamhället och de publika institutioner  som nu skulle finnas där för alla, baserade på modern byråkrati, blev en del av den nya samhällssolidariteten. I de privata institutionerna däremot, familjen och bygden, levde traditionerna vidare.

Med globaliseringen är förändringstakten så hög att vi har förlorat kontrollen över vår samvaro; vi hinner inte reflektera och värdera olika strukturella förändringar innan vi har implementerat dem och försökt anpassa oss. Vart morgondagen tar oss är bortom vår kontroll och vi befinner oss i en förarlös miljö. Nu börjar även de privata institutionerna att rämna och traditionerna mister sin betydelse. Globaliseringen och förlusten av konstanta värden påverkar vår identitet och vår innersta betraktelse av vår privata samvaro. Vi tar inte längre vår identitet för given; kön, familjen och nationalitet mister sitt värde.

Halloween, Ramadan och Brandos. Exempel på den nya gåvokulturen och det segment i samhället som, kanske framför andra, säljer ut den nationella kulturen och dess medborgare. På YouTube kan man numera se två företagare som aktivt tar avstånd från Sverigedemokraterna och samtidigt uppmanar alla som röstat på ”den enda oppositionen” att inte köpa deras produkter. Hos mig får deras bävan bifall, jag kommer inte att handlar skor hos Brandos. Självfallet är hela kampanjen en PR-kupp initierad av vad man hoppas kunna inbringa mer pengar, och jag beklagar i det närmaste att jag nämner deras företagsnamn i denna korta text.

Utöver den fortsatta hotbilden mot Sverigedemokrater så börjar nu delar av näringslivet att kapitalisera på stigmatiseringen mot SD. Ett tämligen smaklöst grepp kan tyckas men i det materialistiska konsumtionssamhället är det monetära medel som sätter agendan och den totala kulturlösheten blir uppenbar. Istället utgör lönsamhet nålen i den moraliska kompassen, som därför ofta pekar åt fel håll; kvantitet före kvalité, tid före noggrannhet, och effektivitet framför hållbarhet. Den moderna kapitalisten, vars marknad sträcker sig vida över den svenska skogsmullan, saknar förankring i den svenska essensen. Nationen blir betydelselös och känslan av tillhörighet med omgivningen går om intet. Den moderna kapitalisten är ypperlig på att blicka ut, mot andra länder, nya marknader, kommande affärsmöjligheter, men saknar förmågan att blicka in och skåda det egna. Därtill följer att en människa som blott uppehåller sig i de främmandes domäner aldrig kommer att finna någon inre stabilitet, utan finner sig stående likt en kejsare utan kläder. Klyschan ”rikedom skänker inte lycka” är måhända överdriven men illustrerar likväl en viktig poäng.

I den mån man saknar mening i förhållande till sina medmänniskor förlorar man också förmågan att försöka agera på ett sätt som är samhället till gagn. Den egna verksamheten blir det enda, och profitens kall befinner sig bortom omgivningens långsiktiga välmående. Beslut tar inte längre i samklang med det kulturellt goda utan varje beslut härrör ur den enskilda individen och hennes oändligt djupa ficka. Det främmande blir nu inte bara en åskådning utan också ett handlingsmönster genom vilket det ursprungliga åsidosätts och byts ut, och nya vägar mot rikedomar tvingas fram. Detta är synd för både ägare och medborgare men utgör möjligen inte en naturlig del av någon ”klasskamp” utan blott ett symptom på hela den kulturlösa verkligheten som samhället drabbats av; rik som fattig.

De stora företagen driver på den kulturella utarmningen av västvärlden och främjar dess alltmer likriktade konsumtions- och skräpkultur. Globaliseringen må vara slutet för nationalstaten, men det är en annan historia. Det jag vill ha sagt är blott; köp inte skor från manipulerande och kulturlösa freaks, speciellt då inte från Brandos!

 

Läs även Integration som felslut & Hat, Sverigedemokraterna, nazism, val, kommunism, utopier, och våld i en salig röra.
På ämnet Sd & valet Befrielsen av Sverige går utmärkt! samt Kognitiv dissonans av Nordbo, Riksdagsvalet visar att Sverige har fått ett nytt politiskt klimat av Aktivarum, Intellektuellt bottennapp av Naturskyddsföreningen av Robsten. På ämnet ”Brandos”,  Shoe shop profits from the hate campaign av Cavatus.

Integration som felslut

Av den samhälleliga gemenskapens beskaffenhet följer att integration måste baseras på det egna. För att skapa ett så robust system som möjligt krävs det att den nationella sfären samlas kring ett grundläggande värde; detta utgörs av den första fundamentala skillnaden mellan den egna sfären och det som finns utanför. Vi är i första hand människor, det förenar alla folkslag på denna jord. Den första och mest grundläggande skillnaden är vår etnicitet. Kring denna skapar vi en identitet, inte den enda, men den första som skiljer oss från andra.

Integration kan möjligen, i viss mån, baseras på en konstitutionell idé som i USA. Men integration kan inte baseras inte på olikheter, inte på mångkultur per se, vilket är något utav en självupplösande paradox. Om man vill driva en generös flyktingpolitik, och samtidigt ställer höga krav på integration, krävs det att invandringen är så pass liten att de nya invånarna kan absorberas in i de redan existerande strukturerna av samhället.

Det finns många faktorer som begränsar möjligheten att integreras. Om det anländer för många för fort kommer den interna sammanhållningen, baserad på bland annat etnicitet, att hotas och det uppstår splittringar i samhället; sprickor som så småningom brister och blir till öppna konflikter. Det finns även andra sfärer som måste penetreras. En viktig sådan är kulturen och språket. Lär man sig inte svenska går det inte att finna en plats i samhället. Anammar man inte den rådande kulturen följer så småningom segregering och exkludering. Om du väl har lärt dig språket och anammat åtminstone en ytlig del av kulturen skall du in på arbetsmarknaden vilket är svårt nog för en majoritetsinvånare som det är. Samtidigt innebär ett stort inflöde av invandrare att det skapas subkulturer skilda från samhället, strukturer som ytterligare försvårar och senarelägger integration.

Eftersom framgångsrik integration kräver att de etablerade strukturerna och ursprungsinvånarna inte åsidosätts, samt att invandrarna förmår ta till sig en del av den inhemska kulturen, följer det att integration är en långsam och organisk process, bortom politiska styrmedel, som sakta mognar och tar form. Främmande människor penetrerar långsamt de etablerade sfärerna som redan utgör en naturlig del av samhället, dessa går inte att bryta ner utan att åsamka ännu större problem. Tidsaspekten medför givetvis att en för stor invandring kommer att medföra att en stor grupp människor kommer att stå utanför samhället i väntan på att det kan absorbera nya invånare, och dessa samlas på hög likt uttjänta bilar på ett skrotupplag. Således gäller det att invandringen måste vara tämligen begränsad för att inte skapa långa köer in i samhället.

Talar man idag om att det är integrationspolitiken som är misslyckad så gör man ett logiskt fel. Integration är en naturlig process och fungerar den inte så beror det på att invandringen är för hög. Ja, invandringen har varit ett problem i många år och människor tycks med oförträttligt mod vänta på att politiker löser situationen. Så fel det kan bli. Men myten hålls levande av  politikerna eftersom begreppet lönar sig som maktmedel. Genom att prata om integration skjuts fokus från det sanna problemet med för stor invandring och det tycker de om eftersom de då glatt kan fortsätta med sin oansvariga politik. Dessutom kan de skylla på sig själva och oppositionen med stark effekt; när alla är skyldiga leder det till att ingen är skyldig.

Läs om SD härhär och här.

Sedan valresultatet har landet varit i upplösningstillstånd. Debattnivån från politiker och media varit alldeles horribel, knappast värdig något annat än en skendemokrati. Det har på sina håll uppmuntrats till våld, och på andra håll förekommit våld. Det har förekommit övergrepp på vanliga människor som förövarna förväxlat med Sverigedemokrater! I själva verket väntade de på Sverigedemokratiska politiker (också vanliga människor!) för att, ja, mörda dessa får man väl antaga. Det har bedrivits dataintrång och personuppgifter från människor som blott varit i kontakt med SD har publicerats.

Med lite distans bör man betrakta dagens Sverige med en sund måtta skräck. Inte för att Sverigedemokraterna har nått riksdagen och inte med den typen av rädsla som nu föder våld, hot, och en förödande dum pöbelmentalitet. Utan den aktuella antirasist-rörelsen i Sverige, som med sitt agerande sätter foten utanför den demokratiska brottningsringen och som i det yttersta är initierad av media och våra etablissemangspolitiker, är oerhört farlig. Oförmågan att lyssna på argument och oviljan att diskutera påminner tillsammans med det vi kan läsa om i ingressen om andra totalitära system. Gradskillnaderna är förstås betydande men samma strukturella beteende finns där.

Jag har tidigare skrivit om kollektivism, ett begrepp som ofta förknippas med förtryck. Kollektivism är dock ett nödvändigt och även önskat inslag i samhället. Det som tidigare har fött våld och förknippats med kollektivism är i förlängningen en utopisk syn som åsidosätter de egna idéernas hållfasthet. Problemen uppstår när man bedriver utopisk politik, vare sig det rör nationalism, klasslära, mångkultur, eller nyliberalism; så fort man maximerar idépolitiken utifrån ett enda intellektuellt motiverat värde kommer det att slå fel, och skapa totalitära system där förtryck följer i svalvågorna.

Mångkultur är en utopi, och som alla utopier tenderar den att bli totalitär och det är just totalitarismen som är samhällets baneman, inte den naturliga kollektivismen. Det mångkulturella samhället visar många drag förknippade med totalitära system; oavsett argumentens intellektuella giltighet så får man inte kritisera den rådande doktrinen. De mångkulturella ledarna, etablissemanget, åsidosätter kontinuerligt demokratins spelrum, och vägrar att diskutera med meningsmotståndare. Samtidigt förekommer massvis av propaganda och indoktrinering tillsammans med ett politiskt system som blir allt mer likriktat. Börjar bilden bli tydlig?

Tacka vet jag konservatismen. En ständigt klok röst i en annars dimmig värld. Konservativa har sedan länge förstått att man inte kan skapa ett paradis på jorden genom att intellektuellt försöka skapa en drömvärld utifrån abstrakta ideal och ideologiska önskebilder. Istället är konservatismen pragmatisk och ser till det som har fungerat. Konservativa försöker anpassa sig till verkligheten och söker det goda samhället samtidigt som vi behåller en stor måtta skepticism mot utopiska ideologier och socialingenjörskonst. Vi erkänner att människor alltid kommer att besitta brister oavsett ideologiskt system. De utopiska ideologierna kommer aldrig att stämma överens med verkligheten, för vilket det går att uppbringa storskalig argumentation, och blir, som jag vill hävda, alltid totalitära.

En sund värld består av en stor och härlig kompott av olika värden; nationalism, frihet, kollektiv gemenskap, individuella rättigheter, samröre med andra kulturer och människor, etc. Listan kan säkert göras lång. Men den består inte av ett enda värde och vi kan givetvis inte, som idag, förkasta delar av dessa värden på grund av att totalitära makthavare historiskt har agerat utopiskt. Vi måste släppa skammen från andra världskriget, sluta leva i rädsla och skapa ett friskt konservativt samhälle utan totalitära inslag.

Läs gärna artikeln på Tradition & Fason! Här

Ännu en omgång av melodifes…. oj förlåt,  jag menar förstås det svenska riksdagsvalet, är avslutat. Den här gången fick etablissemanget och alla godtrogna svenskar en liten knäpp på näsan! Nu är representationen för ”mina åsikter” lite jämnare; 6 mot 94… Javisst, brödsmulor, men ack så goda. Ställningen är alltså 94-6 till etablissemanget och mångkulturivrarna.

Jag vill gratulera Sverigedemokraterna och deras väljare! Bra jobbat!

God natt.

Skoldags!

Höstterminen har börjat. Jag blickar ibland fram några år mot dagen då min lille son skall knatta i väg till sin första skoldag. Något som borde vara spännande och lustfyllt känns istället lite skrämmande och vemodigt. Jag såg på min inläggshistorik att mitt intresse för politik är drygt ett år, samma ålder som min grabb. Under tiden har jag läst massor av blogginlägg och tagit del av åtskilliga diskussioner, försummat en hel del, men lärt mig väldigt mycket. Jag har format en ideologisk identitet –  en världsbild som är totalt främmande för det svenska skolväsendet. En sak har jag definitivt kommit fram till; vem fan vill sätta sitt barn i den svenska skolan??

I analyser över svenskens allt sämre studieresultat växer det sakta fram kunskap om kulturens innebörd och dess direkta inverkan på studieresultat. Det verkar som att en stark kultur främjar elevernas vilja att överhuvudtaget lära sig något, en ganska intressant och, som vi ska se, rimlig slutsats. Det är nämligen så att i det kulturlösa samhället saknar unga individer kopplingar till sina förfäder såväl som till sin historia och sina landsmän. Viljan att lära sig växer ur kunskap om sitt samhälle och känslan av att bära vidare något som gångna generationer har skapat och lämnat till nuvarande generation att förvalta. Att utbilda sig blir därmed mer än ett individuellt mål, nämligen en del av ett socialt sammanhang; vi utbildar oss inte blott för egen vinning utan för att kunna fylla en produktiv funktion i samhället och bidra med vårt kunnande för att själva i sinom tid ge våra barn en trygg framtid. Spännande!

Kulturens enorma vikt i samhället går nog inte att överdriva men kommer kunskapen om dess inverkan i klassrummen att omsättas i praktien? Knappast, mångkultur står på dagordningen. Men det är ett mycket intressant forskningsområde som jag tror bär stor potential.