Kollektivism är ett missbrukat begrepp. Liberaler till exempel är snabba med att ta avstånd från all typ av kollektivism oavsett hur irrationellt det kan te sig; är inte försvar av en NV-stat med våldsmonopol över ett definierat territorium kollektivism? Är inte den traditionella familjen en form av kollektiv som vi värnar, vars medlemmar vi älskar på grund av deras intima tillhörighet i gruppen snarare än på grund av summan av deras individuella kvalitéer? Ett strikt avståndstagande från all form av kollektivism ter sig genast lite löjeväckande.
Att göra skillnad på kollektiv; kollektivism och gruppidentitet
Vad är då kollektivism och varför väcker det så negativa associationer? Kollektivism är ”en term som används för att beskriva moraliska, politiska och sociala perspektiv som betonar människors ömsesidiga beroende och vikten av kollektivet snarare än de enskilda individerna.”. Kollektivism kan även vara att förenkla en individs egenskaper till den grupp hon tillhör. Man gör alltså en generalisering utifrån kollektivet som man applicerar på alla dess individer.
Någon form av kollektivism är alltid befogad. Det är omöjligt att separera individen från samhällets gruppgemenskap och samhörighet. Onekligen tillför sådan gemenskap mellan människor något gott och det existerar naturliga kollektiv som tillsammans skapar en fungerande och meningsfull konext där den individuella människans liv ges mening. Exempel på sådana kollektiv är nationalstaten, bygden, kulturen, etniciteten, den lokala idrottsklubben, familjen etc. Att verka för dessa torde vara självklart och problem uppstår först när det inte existerar utträdesmöjligheter varför individuella rättigheter är ett måste som komplement. Varför har då denna avsky mot kollektivismen uppstått? Jo, det är för att man måste skilja på gruppgemenskap, och politiskt styrd och manufakturerad kollektivism, socialism. Socialismen har i modern tid givit kollektivismen sin innebörd och negativa klang. Socialism innebär en strävan efter att med statligt tvång eller revolution omfördela resurser mellan olika individer. Den privata äganderätten skall omintetgöras och de kollektiva intressena skall prioriteras framför individernas rättigheter. Detta förutsätter att man omdefinierar den traditionella grupptillhörigheten och människors relationer till varandra. Genom socialismen ersätter man den naturliga grupptillhörigheten och den traditionella gruppidentiteten med klasskamp, och istället för konflikter mellan olika grupper sker en splitring inom den egna gruppen. Den politiska kollektivismen och gruppgemenskap är därmed oförenlig; traditionella värden som nationalism, religion, etnicitet och kultur fungerar som ett sammanhållande kitt vilket exkluderar en absolut identitet baserad på klass. Dessa högervärden fungerade ursprungligen som en barrikad mot marxisternas hets för proletärernas kamp och revolution mot bourgeoisin. Dess anspråk på likriktning och underlynad tenderar att centralisera makten och göra staten totalitär.
Feminism som exempel på kollektivism.
Kvinnor utgör en naturlig grupp i egenskap av sitt kön, hur kan då feminismen vara exempel på kollektivism? Feminismen utgår från två punkter: 1) kvinnlig frigörelse, vilket egentligen bara är ett annat ord för ansvarsfrihet och könlös individualism där den traditionella kvinnliga identiteten upphör att gälla, och 2) arbetsmarknaden, eller förskansandet av resurser. Det första innebär bland annat att man frigör sig från traditionella mönster och sammanhang. Man överger den naturliga grupptillhörigheten och skapar kollektivism i form av en fabricerad och totalitär identitet som uppgår i det egna könet och där resten är ”fiender”. Likt socialismen gör feminismen anspråk på konflikt inom samhällets ramar och sammanhållningen mellan samhällets alla små kollektiv är underordnad den politiska kampen. Feminismen gör helt irrationella anspråk på arbetsmarknaden. När feminister kräver ”lika lön” innebär det att man ser kön som den uteslutande bestämningsfaktorn för arbete eftersom man helt ignorerar att det kan finnas skillnader mellan yrkesval, ansvar, utbildning, arbetslivserfarenhet, ålder, uppgiftsområden, befattningar etc. Man gör alltså ett anspråk där det inte finns någon naturlig eller intellektuell hävd, för vem i hela fridens namn anser att kön är det enda som betyder något på arbetsmarkanden? En rimlig utgångspunkt vore istället att undersöka om det är lika lön för samma prestation och om det inte är det, försöka analysera grupperna för att eventuell, och ytterst osannolikt, hitta ett mönster. Genom kravet på lika lön, oavsett andra bestämningsfaktorer, föringar man dessutom valet att leva ut den traditionella kvinnorollen som moder eftersom detta inte får ingå som variabel i löneekvationen då det i sig skapar grund för en skillnad som inte får existera. Dess irrationella och totalitära anspråk är uppenbara.
Bra inlägg.