Argumenten som skjuts från höften

Del 1. Introduktion.

Efter en kort diskussion om mångkultur och etik kommer vi nu till dess andra sakliga argument, nämligen tron på att invandringen löser våra demografiska och ekonomiska problem. Ovanstående myt utgör en mycket väl förankrad föreställning som delvis ligger bakom den oerhört starka uppfattningen, för att inte säga det numera inpräntade och kvasireligiösa antagandet, att invandringen är nödvändig. En farlig fördom.

Våra ädla (sic!) ”ledare” betonar ofta västvärldens ogynnsamma befolkningsstruktur, utan att komma med någon ytterligare förklaring eller analys, när de försöker att rättfärdiga invandringen till bland annat Sverige och Europa. Fredrik Reinfeldt har vid ett antal tillfällen använt sig av samma retorik i samtal med likasinnade, och målar med sitt sätt att argumentera upp en bild för lyssnaren att invandringen är absolut nödvändig. I det publika samtalet gör politikerna vad de kan för att subtilt beskriva verkligheten som en falsk dikotomi; antingen accepterar vi fortsatt massinvandring eller så går civilisationen under. Men etablissemangets mångkulturella propaganda är felaktig och grundantagandet är falskt. Invandringen är inte positiv, och mervärdet är väl dolt. Verkligheten utgörs givetvis inte heller av endast två extrema motpoler, utan det existerar en stor mängd alternativa scenarier som är minst lika bra eller bättre. Ett alternativ med begränsad asylinvandring är fullt möjligt, landet kommer inte att gå under, även om denne möjlighet döljs av indoktrinerande statspropaganda.

Enligt Reinfeldt och det europeiska etablissemanget  i Bryssel har Sverige & Europa en åldrande befolkning och tillika en ogynnsam befolkningsstruktur. För all del, men man drar (medvetet) felaktiga slutsatser om huruvida detta är ett reellt problem eller inte. Ofta omnämns det ovan beskrivna fenomenet som ”den demografiska bomben” (ett begrepp som mycket riktigt passar mellan två citationstecken) och enligt dess föreställning kommer befolkningssammansättningen, med allt större andel äldre, medföra påfrestningar på pensionssystemet av sådan grad att den yngre generationen inte kommer att klara av att försörja den äldre. Det påståendet återkommer vi till senare.

Det riktigt klandervärda är maktens tillvägagångssätt att hantera det problem som egentligen endast är relativt blygsam fertilitet, och de mindre implikationerna som det har på vårt dagliga liv. En sund makthavare som verkar för långsiktiga intressen och hållbar utveckling hade betraktat de nya förutsättningarna och arbetat för att implementera de mindre förändringarna i leverne som krävs för att upprätthålla ett fungerande samhälle. Således erkänt problematiken och att man ibland måste justera samhällets spelregler för att skapa ett långsiktigt och hållbart klimat för individen att betrakta sin livssituation och framtid. Det innebär bland annat att skapa medvetenhet om våra begränsade resurser och vårt personliga ansvar för att trygga vår egen ålderdom. (En positiv bi-effekt vore om de svenska medborgarna motiverades bort från konsumtionshetsen för att istället primera sparande och investeringar).

Men när ett hinder eller problem uppstår i samhället agerar politikerna alltid på samma och numera lättigenkännliga sätt; genom att försöka mildra symptomen istället för att angripa den grundläggande problematiken, och genom att konsekvent undvika alla diskussioner som berör värderingar & moral. Politiken har degraderas till trendcentrerade beslut vars egentliga verkning och syfte är att bibehålla status-quo för den enskilda individen. Som exempel kan jämföras den enorma uppståndelsen kring A-kassa debatten gentemot de milda reaktionerna mot den ofantligt större invandringsfrågan. (Ett annat exempel är den enorma genomslagskraften som klimatkatastrofen har fått; ett mycket tacksamt ämne för politikerna.) Indirekta lösningar och reformer primeras alltså framför beslut som direkt rör individen. Detta är i längden ohållbart! För att erhålla en vital demokrati behöver vi som nation lyfta upp idédebatten och börja diskutera djupare och meningsfulla ämnen, och inte endast som idag, utgå från den klassiska debatten om skatter och bidrag. Det måste blåsas luft i det politiska och nationella vakuumet som har drabbat hela den sociala dimensionen av det politiska samtalet. Det enda som återstår är politisk korrekthet och kulturmarxism.

Oavsett om de demografiska problemen har växt fram som svepskäl för att legitimera en urspårad invandring, eller om man faktiskt anser att invandringen behövs så är argumentets intellektuella hävd mycket grund. Istället för arbeta för att lösa de nya förutsättningarna kräver maktens lösning att vi uppmuntrar en ständig cykel av hög invandring, för all framtid. Det innebär att etniska svenskar blir en liten minoritet i sitt eget land. Om kontinuerlig invandring anses orimligt innebär förslaget istället att man endast skjuter upp och förvärrar problemen eftersom även invandrarna blir äldre. Det är alltså en ohyggligt ytlig politik som våra folkvalda för där ständig befolkningsökning alltså är den valda vägen i en värld som redan kantas av konsumtion över våra tillgångar, miljöförstöring och allmänt usel ekologi – fullkomligt absurt med andra ord.

Del 2. Demografi, ekonomi, och ”empiriska” exempel

Demografi

För en typisk västerländsk nation är det inte osannolikt att nu uppleva en svagt negativ befolkningstillväxt från att tidigare befunnit sig nära en stabil ersättningsnivå. Implikationerna på ekonomin är tvetydiga. Historiskt så har befolkningsminskning inneburit en överföring av tillgångar och välstånd från stora kapitalägare till enklare arbetare och löntagare. Ett exempel är tiden efter digerdöden som drabbade Europa under 1300-talet. Den hemska sjukdomstiden följdes av betydligt bättre levnadsstandard för både bönder och andra arbetare som befann sig lågt nere på samhällets näringsstege, och kostnaden för deras ökade välmående stod kapitalisterna för. Historiens gång har visat att under en begränsad tidshorisont innebär befolkningsminskning att det blir både billigare och enklare att skaffa arbete och bostad för normalsvensken. På medel- och långsikt är det oklart huruvida negativ befolkningstillväxt medför en positiv eller negativ nettokostnad för ekonomin.

Farhågan om den demografiska bomben beskrevs redan för 70 år sedan av makarna Myrdal och utmålades då som en katastrof som sedan länge skulle ha detonerats enligt profeternas varsel. Man bör fråga sig om den kommande befolkningsstrukturen överhuvudtaget utgör ett problem. Sociologiprofessorn Lars Tornstam vid Uppsalauniversitet medger i en artikel på UNT.se att antalet människor över 65 år ökar, men hävdar att detta inte utgör något större problem för det framtida samhället. Den yrkesverksamma gruppen människor har nämligen varit konstant ända sedan mitten av 1700-talet och utgör ungefär 60% av befolkningen. Enligt Tornstam kommer inte den siffran att förändras under de kommande decennierna. Dessutom påpekar han att produktiviteten har ökat stadigt genom åren och väntas göra så även i framtiden. Det innebär att vi har effektiviserat produktionen och kan producera betydligt mer nu är innan, givet samma insats av produktionsvaror. Ett väldigt talande exempel är jordbruksindustrin där effektiviseringen har medfört att långt färre människor behövs i sektorn för att upprätthålla en livnär produktion.

Ekonomi

Det finns många undersökningar som syftar till att utröna de ekonomiska följderna av invandringen. Ironiskt nog existerar det inte någon statlig sådan trots att man svänger sig med argument som uttrycker en ensidig och mycket radikal uppfattning av verkligheten. När den kulturella eliten och den massmediala sfären strider för samma fixidé ser vi hur den demokratiska rötan sprider sig och medför att kraven på saklighet går förlorad. För givetvis är politikerna fullt medvetna om att resultatet av en sådan utredning hade fungerat som ett oerhört slagträ mot den politiskt korrekta doktrinen. Även här skiljer sig mängden av de undersökningar som gjorts av fackmän från den bilden som politikerna försöker måla upp. Invandringen är inte lönsam.

Den norske professorn i socialekonomi Kjetil Stroesletten har för norskpress återgett sin syn på de senaste decenniernas invandring till Sverige och Norge med orden ”invandringen har varit skadlig för ländernas ekonomi”. Enligt honom medför varje invandrare i genomsnitt en nettokostnad på 170 000 kr. Stroeslettens rapport är en av väldigt många som berör samma tema. Bland andra finnes företagsekonomen och författaren Lars Jansson som har beräknat att genomsnittslönagaren betalar cirka 63 700 kr årligen i skattepengar för kostnader som främjar mångkulturen. Enligt Janssons uträckning som baseras på vad han kallar ”solidaritetsprincipen”, vilket innebär att invandrare skall belastas med samma skattekostnader som en helt vanlig svensk, så kostar invandringen upp emot 300 miljarder årligen. Å andra sidan har nationalekonomen Jan Ekberg kommit fram till siffror kring 40 miljarder. Det kan tyckas märkligt att man kommer fram till så oerhört skilda siffror men ingen av herrarna har gjort fel utan det handlar snarare om hur man definierar vad som utgör en kostnad och hur man mäter denne. Personligen finner jag Janssons uträckning mer rationell, men anser samtidigt att utvalda delar av invandrarnas skattebetalningar skall dras från bruttokostnaden; fasta kostnader som t e x försvaret och kungahuset utgör snarare en alltför indirekt solidaritetskostnad. Hur som helst, kostnaden är enorm.

Omnämnda Jan Ekberg har i en senare rapport till regeringen klargjort att ”det finns inga starka offentligt finansiella argument för invandring”. Hans studie bekräftar även att effekterna av att använda invandringen som medel för att lösa problemen med den framtida försörjningsbördan för våra äldre är små. Trots invandrarnas gynnsamma åldersfördelning, med en hög andel unga människor i arbetsför ålder, räcker inte detta för att ge ett överskott i finanserna som senare kan användas till pensionssystemen. Dels blir även invandrarna äldre och dels innebär befolkningstillskottet små effekter på totalbefolkningens sammansättning. Befolkningstillskottet hinner alltså inte bli tillräckligt stort innan det åldras själv, och belastningen på den offentliga sektorn blir större eftersom befolkningen växer. Då invandrarna förekommer i mindre utsträckning på arbetsmarknaden och är sjukskrivna och sjukpensionerade i högre utsträckning än gruppen svenskar kommer effekten på BNP att vara negativ. Av den invandrare som varit i Sverige i två år är det bara 1/5 som inte behöver försörjas av samhället.

Att invandringen är lösningen på välfärdsstaternas problem i väst är alltså även det en myt. Allt fler sakkunniga konstaterar att retoriken som politikerna använder sig av är grundade på antingen lögner eller felaktigheter. Respekterade ekonomer börjar nu även medge att det inte stämmer att vi behöver fler invandrare för att trygga välfärden. Robert Rowthorn är en annan professor, i ekonomi vid universitetet i Cambridge, som nyligen tydliggjorde att det inte finns några som helst bevis eller vetenskapliga artiklar som pekar på att storskalig invandring skulle skapa ekonomiska fördelar för den befintliga befolkningen. Vidare så bekräftar han att invandringen varken kan lösa pensionskrisen eller problemen med en åldrande befolkning, utan kan på sin höjd fördröja det händelseförlopp som vi står inför.

Den stora invandringen av relativt lågutbildad arbetskraft skapar däremot ett stort utbud av lågavlönade arbetssökande. Det skapar möjlighet till att anställa lågstatustjänster såsom barnpassning och städhjälp och andra låglönejobb. För det flesta så innebär invandringen ingen fördel utan snarare konkurrens om arbete och sämre löner. Ett helt nytt sätt att se på globaliseringen där vi i mindre skala flyttar den till hemmaplan, och importerar en ny underklass och ett nytt tjänstefolk.

Man kan alltså ifrågasätta politikernas anledningar och exceptionella vurm för genomdrivandet av det mångkulturella samhället. Vad har påtvingat den nuvarande situationen och varför envisas makteliten med att pracka på oss visionen om det nya samhället som bevisligen inte är bättre. Den kanadensiske professorn Jeffrey Reitz är lika kritisk och anser att det hela är ett enda stort påhitt från början till slut. Reitz kritiserar politikernas ambitioner att maximera invandringen utan att utreda dess konsekvenser och utan att utarbeta en plan för hur integrationen skall se ut, trots att vi upplever en extrem social omvandling. Han drar slutsatsen att besluten om omdaningen till det nya samhället uteslutande är baserat på ideologi, var ideologin härstammar från har redan nämnts i texten ovan. Han avslutar med att fråga varför vi behöver en så stor folkmängd, då ekonomerna ändå är överens om att det bara stimulerar ekonomin marginellt.

Man borde väl för f*n kunna kräva en uppriktig och saklig debatt av våra folkvalda om demokratin skall vara värd namnet.